Hallå allihopa!
Nu var det ett bra tag sedan jag präntade ner mina tankar på papper, har helt enkelt inte haft någon lust att skriva, men på sista tiden har jag känt mig allt mer inspirerad att göra det.
Men det var som sagt ett tag sen jag skrev och jag känner mig väll lite tafatt.
eftersom det var ett tag sen sist så tänkte jag börja på en ny krita och då tänkte jag berätta lite om mig själv!
Jag heter Magdalena och jag fyller snart 17 år och jag har precis börjat på gymnasiet där jag går naturvetenskapsprogrammet. Ett av mina stora intressen är att fotografera och jag älskar allt som har med naturen att göra (Därav valet av program på gymnasiet ;)
Jag tycker också om att laga mat och baka och jag är en fena på att sy. Det är ett annat stort intresse jag har. Jag älskar att sy kläder av olika slag.
Igår sydde jag till exempel en tröja till min systerdotter, bara för att vi hade lust.
Jag tycker om spontanitet och att inte veta i förväg som ska hända. Ibland i alla fall. Jag är ju trots allt vattenman så helt spontan kanske jag inte är. :D Men jag tycker ändå om att inte planera allt för mycket, Man vet aldrig vad morgondagen för med sig.
Jag tror att en av anledningarna till att jag blivit mer spontan är för att jag för lite mer än ett år sedan fick en diagnos som har ändrat hela min vardag. Och jag ska inte ljuga det har inte vart lätt att ändra vardagen för att fylla den med mediciner, sprutor och piller, Men det är ändå ingen sak som jag skulle vilja vara utan, (hur konstigt det än låter, för ingen vill ju vara sjuk) För den diagnosen jag fick har fått mig att inse att alla kanske inte har en morgondag att se fram emot. Så därför har jag valt att inte bli bitter och gnälla och klaga på att jag kommer få vara sjuk i resten av mitt liv, för det finns fortfarande de som svälter till döds i andra länder och till och med kanske här i Sverige. Det finns dom som är sjuka som inte har råd med sina mediciner och får en bra mycket större utmaning än jag har, för dom har det dubbelt så svårt som jag. Och det som är så intressant är att det finns så många av dom som får allt serverat som kan göra skillnad för dom som t.ex. svälter i andra länder. Men istället tittar dom bara åt andra hållet. Och en annan sak som är intressant är att dom som har det jobbigare som behöver hjälp från sina medmänniskor, dom väntar inte på hjälpen. Dom tar sig till hjälpen. Dom får inget serverat på silverfat. Det tycker jag är starkt gjort!
Jag har märkt att jag egentligen från början var bra mycket mer självisk än jag är nu och det kan jag tacka min sjukdom för. För hade det inte varit för den så hade jag kanske fortfarande vart samma människa som för ett år sedan.
Idag tänker jag mer på människorna runt omkring mig och jag känner mig bättre till mods med mig själv.
Oj, nu blev det snart en samhällsdebatt, och jag vill inte tråka ut er med en lång diskussion. Men det här är den typen av diskussioner jag tycker om att prata om, för det är ett stort problem inte bara i vårt samhälle utan i alla samhällen.
Och med dom orden, kommer jag vara tvungen att sluta skriv, för jag har ett kemiprov att plugga till!! :D
